Carl Bildts blogg besöks av ca 5 000 – 10 000 personer varje dag. UD anställda samt statliga anställda hör till dem som bör veta var chefen – utrikesministern – befinner sig för dagen. Journalister, politiker, och vanliga folk som intresserar sig för politiken i allmänhet och utrikespolitik i synnerhet likaså.
Personligen var jag inte alls intresserad av att läsa Carl Bildts blogg i början. Visst hade jag hört talas om att han bloggar, men so what. Jag var fullt upp med min lilla värld, och att öppna hans blogg för att läsa omvärlden fanns inte tid med.
Inte förran vi – födda Filippiner – fick höra i ryktes vägar att den svenska ambassaden i Manila skulle läggas ned. En som kände en, som kände en, som kände någon som visste något. De sovande patriotiska känslorna för hemlandet väcktes. Min första reaktion var att det kunde inte vara sant, det måste vara ett skämt. Ambassaden hade funnits där i 60 år, i ett land med 90 miljoner invånare. Vad hade hänt?
Fick reda på att Filippinska ambassadören till Stockholm inte visste något heller, det kom som en chock även för henne. Herregud, vi som just firade 60 årsdagen av vänskapen Sverige-Filippinerna i augusti 2007.
Något måste göras, vi kunde inte bara låta det ske utan en kamp. Det cirkulerades i vår community protest brev som skulle sändas till Riksdagens Utrikesutskott (UU). Jag skrev ett eget. Protest breven skickades per mejl till alla ledamöter. Ringde UD och UU. Fick reda på att det var självaste Moderatledda Alliansregeringen som skulle besluta om ambassad nedläggningen, och inte genom omröstningen i Riksdagen. Ok, meddelade andra berörda Filippiner…bad de att mejla om breven till alla i Regeringen. Alla gjorde det! Och sedan….skulle man bara vänta nu då….eller?
Nej då! Här väntas det inte bara. Javisst, ja….utrikesministern har en blogg. Dags att undersöka saken. Läste inläggen och kommentarer. Märkte att det debatteras och argumenteras i bloggen – det mesta även på direkten. Många var online samtidigt. En levande demokrati! Det var alltså så en blogg fungerar, mycket mycket intressant. Väntade en öppning för att kommentera… tills hittade en, datumet var 17 Nov 2007.
Det här var inte kul, man fick ingen respons från utrikesminister. Skrev en kommentar till – å alla andra Filippiners vägnar. Läser han kommentarer tro? Självklart gör han det, det är ju hans egen blogg. Skrev ännu en kommentar till – där det stod att det var som att prata på bloggen till en vägg. Jag gav mig aldrig! Då kom det ett svar, efter några dagar, från UDs asien avdelningen, å utrikesministers vägnar, om förklaringar (läs bortförklaringar) angående nedläggningar. Men inget beslut hade fattats ännu.
Under tiden bekantades med andra meddebattörer – Kachina, hillary2, Josef – mycket mänskliga sådana. Kachina speciellt eftersom han är mycket andlig, rättvis och djupsinnig – ingen någonsin hade jag träffat (även enbart på bloggen) någon liknande i Sverige. En annan signatur hade t o m sagt att jag hade Kachina som en förebild – javisst, varför inte. Så blev det också! Hillary2 är även en som jag respekterar – hon kan argumentera i sak i vasst ton – det gillar jag. De blev mina moraliska stöd i olika lägen.
Med tiden dök andra signaturer upp på bloggen – Jeandebeaumont (Frankrike), Xiaoling (Singapore), Rocinantee, Cervantez, Sanchopanzaa, Don quixotte – från Spanien. Och hör och häpna, alla de hjälpte mig att föra och argumentera ambassad frågan i bloggen. Helt otroligt, ofattbart, mirakulöst, men det var sant! De hade alla möjliga argumentationer för att förhindra nedläggningen……tyvärr det hjälpte inte det heller. Men det är en annan historia. Jag tror faktiskt än i dag att de gjorde entré i bloggen dels för att hjälpa mig med min kamp, dels för rättvisan. Det är verkligen mycket heroiskt, och jag förstås är mycket tacksam!
Andra trevliga skribenter är också värt att nämna – fairymary, Helena Palena, weneedtoknow, tnsexton, spanaren, ohlundonline, carl norberg, soli01, ollemunter, smalanningen, solsburryhill, oscar bevern, friherinnan, karmman, pravo, och övriga stammisarna – marah, mrmhalland, torsten, göteborgslullaren, anna, nathaliesview, maggi, visionära, lombryssel ……m m (förlåt om jag har glömt några).
Hur som helst, vad jag vill komma fram till är att bloggen var en del av min vardag från nov 2007 tills den 9 sept 2008. Då moderatorn på Carl Bildts blogg började aktivt radera kommentarer som han uppfattade inte hörde till inläggen. De livliga diskussionerna – där jag lärde mig mycket om politik såväl inrikes som utrikes – hade dött. Nästan alla stammisarna protesterade på sitt sätt…förgäves.
I affekt skrev jag också något dumt – t o m under fel inlägg – som blev min avstängning, men känslosam som jag var, ville jag gärna behålla min signatur – av nostalgiska skäl – och faktiskt bad om ursäkt för mitt beteende, då fick jag åter kommentera på bloggen (som jag är mycket tacksamt över).
Men många fick inte fortsätta skriva. Kvar blev en stel blogg.
Den levande demokratin i Carl Bildts blogg dog. Dess unikhet försvann. Möjligheten att förkovra sig om politik begränsades. Förr kunde man ställa en fråga på bloggen, och det var alltid någon skribent eller läsare som visste svaret. Det var toppen! ……Det var då det!…..Det var kul så länge det varade!
Jag hade visserligen önskat mig öppet på bloggen att någonstans borde det finnas regler som gällde – så alla visste att t ex påhopp, personangrepp, och förödmjukningarna var inte acceptabla. Jag önskade mig visst för mycket, önskningarna blev bönhörda – säkert av tillfällighet, och mycket mer därtill också – många skribenter försvann…… Mycket tragiskt!
Tills…..som en skänkt från ovan, började Ian Wachmeister blogga. Åter har aktiva kommentatörerna samlats i en blogg. Den levande demokratin har än en gång åter uppstått. Den här gången förhoppningsvis har alla lärt sig en läxa – att hålla kommentarerna i mänskliga nivån – som i det riktiga livet. Att ta hänsyn, visa respekt och ta vara på möjligheten som finns.
Hoppas att det varar länge….vem vet kanske för evigt…………
@–>–>–>–>– –<–<–<–<–@
Best of Mankind's blog - Mabuhay! 